Europeisk kanin: hare eller kanin
European Rabbit (Oryctolagus cuniculus) Europeisk Kanin
Dock rekommenderas större burar. Sveriges kaninvälfärdsförening anser att minsta lagliga burmått är för litet, och att kaniner ska få leva i ett såpass stort utrymme att de kan utföra sina naturliga behov. Detta leder till hälsobesvär såsom dålig muskelansättning och svagt skelett , vilket bidrar till benbrott. Kaniner som har rörelsefrihet har generellt sett ett större välbefinnande än kaniner som sitter instängda i bur. En risk är dock elektriska sladdar, eftersom tamkaninen precis som vildkaninen har ett stort behov av att gnaga. Föda [ redigera redigera wikitext ] Felutfodring är vanligaste orsaken till att tamkaniner blir sjuka. Hö behövs för att kaninens matsmältning ska fungera och för att tänderna ska slitas ner. I hö finns svårsmälta fibrer som är särskilt viktiga. Den försämrade motoriken påbörjar farlig gasbildning i tarmen och kan leda till trumsjuka vilket snabbt kan bli livshotande. Kaninen mår även bättre om den får lite omväxling i kosten i form av frukt eller grönsaker ; detta ska dock ges i rimlig mängd eftersom frukt och grönsaker innehåller mycket fruktsocker.
Europeisk kanin:
Kanin historia
Europeisk kanin Oryctolagus cuniculus , ofta enbart kanin eller vildkanin, är en art i familjen harar. Den har domesticerats som sällskapsdjur och för att användas som mat. Systematik [ redigera redigera wikitext ] Kaninen är ett hardjur och ska inte förväxlas med gnagare , som till exempel råtta. Gnagarna skiljer sig anatomiskt från hardjuren, främst på tanduppsättningen. Hardjuren har två mindre tänder precis bakom de två framtänderna, något som gnagare saknar. Kaninen placeras som ensam art i släktet Oryctolagus som ungefär betyder "den grävande haren". Utseende [ redigera redigera wikitext ] De europeiska kaninerna är små gråbruna däggdjur 34—45 cm långa och 1,3—2,3 kg tunga. Som övriga hardjur har de fyra skarpa framtänder två uppe och två nere som fortsätter att växa under djurets hela levnad och ytterligare två små tänder i överkäken. Kaniner har långa öron, kraftiga bakben och korta fluffiga svansar. De förflyttar sig genom att hoppa på sina långa och starka bakben.
Vad äter kaniner
Man tror att kaninen ursprungligen härstammar från Spanien och att romarna spred arten över Europa. Vildkaninen kom till Sverige i början av talet. Jägare inplanterade dem i Skåne och på Gotland i jaktsyfte. Populationen ökade kraftigt trots jakt och idag finns kaninerna i Skåne, norra Halland, södra Småland samt på Gotland. Anledningen till att de inte sprider sig mer norrut tros vara på grund av vinterklimatet samt utbrott av sjukdomen kaninpest myxomatos. Förutom Europa så finns arten inplanerad på andra ställen i världen, så som i Afrika och Australien samt på Kanarieöarna. Utseendemässigt är kaninen ungefär cm lång och väger runt 1. Några skillnader från hararna är att de är mindre, har kortare bakben och öron samt att öronspetsarna är bruna hararnas är svarta. En vanlig myt är att kaniner och harar kan få ungar tillsammans, men så är inte fallet. Foto: Emma Almquist Födan är främst gräs och växter så som buskar och örter. De äter även trädgårdsväxter och rotfrukter och ses därför som ett skadedjur på många ställen.
Du kan ändra videokvalitet för högre upplösning eller snabbare uppspelning via spelarens inställningsmeny. Klicka på bilden för att förstora den Vildkaninen, även kallad europeisk kanin, planterades in i Sverige omkring år och har fått särskilt starkt fäste i framför allt de sydligaste länen och på Gotland. Utseende Vildkaninen är i regel mindre än skogsharen och betydligt mindre än fältharen. Vildkaniner har även mindre fötter och kortare öron än hararna. Jämfört med hararna har vildkaninen väldigt lite svart på öronspetsarna. I rörelse har vildkaniner ett mer springande än hoppande steg. Ekologi och föda Vildkaninen ställer högre krav på biotopen än harar för att trivas. Marken måste vara lättgrävd eftersom de bor och söker skydd i underjordiska tunnlar. Den lever av örter, gräs och säd. Precis som andra harar och kaniner är vildkaninen en koprofag, det vill säga att den äter sin egen avföring en gång för att tillgodose sig all näring i födan de äter.